Nu sitter jag här i vårt vackra, juliga hem och tittar ut genom fönstret. Utanför fönstret glider en liten, gullig tant förbi på spark. I denna slask. "Är hon galen?" frågar jag mig själv stillsamt. "Förstår hon inte att att hon kommer förstöra medarna på den vackra, oh så lojala, sparken?"
Jag fortsätter fundera för mig själv i några sekunder medan jag knaprar på min lilla brödbit (som jag inte tänker föra in i matdagboken.) Jag inser snart vad som måste göras. Snabb som blixten fattar jag tag om min hagelbössa, springer ut på balkongen och siktar på den lilla krulltotten som sparkar vidare ner på gatan.
"Ät bly, gamling" är mina sista ord, innan jag trycker på avtryckaren och en öronbedövande knall uppstår i eftermiddagsmörkret. Som en ensam, unik snöflinga singlar pensionären till marken, som om hon sov.
Nöjd tar jag mitt gevär och den brödbit jag fortfarande har i munnen, går in och sätter mig framför datorn.
Allt i den lilla byn Umeå är väl.