Jag sitter och filosoferar med Linn över msn om hur det är att bo ensam. Jag är väldigt glad att jag har blivit så pass bekväm med mig själv, att bara vara ensam och känna att det är okej. Självklart går det upp och ner, vissa kvällar känns det superdeppigt, vissa känns det som att jag ska sprängas om jag inte får babbla av mig osv, men så har det ju alltid varit, även i Umeå. Men just nu känns det inte alls lika jobbigt som jag trodde att det skulle kännas. Jag tänker på hur jag mådde i höstas, på mina panikattacker jag kunde få bara för att Björn inte var hemma under en kväll, och ännu värre om jag skulle behöva sova ensam en natt. Jag minns hur jag under någon av mina panikattacker skrek om att jag aldrig skulle kunna bo ensam, att det aldrig skulle gå i hela mitt liv. Och här sitter jag, mindre än ett år senare. Jag tänker på tomheten jag kunde känna i London ibland, så långt bort från alla. Jag tänker på hur jag började hyperventilera när pappa precis hade åkt härifrån och lämnat mig i lägenheten. Och så tänker jag på hur stark jag känner mig, hur duktig jag är, hur jag har styrt upp mitt lilla liv här med schema, träning, plugg. Jag tänker på vilken bra inställning jag har till livet nu, till allt som har att vänta mig.