Jag har alltid varit intresserad av att jobba med välgörenhet, åka som volontär och jobba med människor som behöver hjälp, men på sistone har jag verkligen börjat tänka mer på sånt där. Jag har verkligen aktivt fått förtränga alla känslor och tankar om hur hemsk världen är för att inte sjunka ned i en djup depression, och nu börjar känslorna snart bli lite för mycket. Jag har en klump i magen av att jag är så fruktansvärt självisk, att jag är den enda personen (mer eller mindre) som jag bryr mig om, jag är huvudpersonen i mitt liv och jag gör ingenting för att hjälpa människor som behöver det. Jag menar, alla meningar i detta inlägg börjar med "jag". Det gör mig illamående. Jag måste få hjälpa någon, även om det bara är något litet... Jag måste få känna att jag gör någon skillnad för någon i världen. Jag försöker googla och se om det finns något att göra här i Halmstad, men jag hittar ingenting!! Jag har inte råd att betala massa pengar för att åka utomlands och volontära, varför finns knappt några organisationer som erbjuder billiga möjligheter?! Att hjälpa behövande människor är verkligen det enda jag stött på i mitt liv som jag kan tänka mig hålla mig engagerad och passionerad i hela mitt liv, och jag känner rent spontant att den här utbildningen är på väg åt lite fel håll. Visst, att jobba med kultur kan vara samhällsnyttigt, men endast i västvärlden där överlevnad inte riktigt är ett problem. Åh, jag babblar. Jag är bara fruktansvärt upprörd, jag måste hitta något större syfte med mitt liv, känner jag.