En del kanske tycker att man inte ska hänga ut sig för mycket på bloggen, som nu närmare 40(!!) personer läser varje dag. Jag känner att det är klart att man ska vara försiktig med vissa detaljer (för er som hängde med under Frankrike-resan för två år sen vad jag menar), men samtidigt är jag ju en sån som mest bara skriver om när jag är glad, så varför inte skriva om när jag är mindre glad?
Idag går jobbsökandet trögt på grund av just det, mindre lycka. Hemlängtan har slagit till ganska hårt här på förmiddagen, vilket var första gången för mig här i London. Om några timmar ska Malin iväg för att provjobba på en klädbutik, och jag kunde inte vara gladare för hennes skull. Men jag kan fortfarande inte bli av med tanken om att jag då kommer sitta här i lägenheten ensam, alternativt gå ut på gatan ensam, för att leta jobb och känna mig avspisad. För avspisningen känner man av nästan varje dag, även om jag knappast är en erfaren jobbsökare. Alla säger flera gånger "Då ringer jag dig i eftermiddag om du går vidare till intervju", och sen när dom inte ringer så vill man bara tro att dom inte har hunnit och ringer imorgon, bara för att inte tänka att det var ännu ett jobb man inte fick. Vi skämtade igår om att jag nästan vill gå tillbaka till affären och be om mitt CV tillbaka, för det kostar fan multum att skriva ut här, haha.