Första dagen på nya jobbet har kommit och gått, och jag vill inte att det ska komma fler såna här dagar!!! Har känt mig bra gråtfärdig hela dagen, riktig himla bajsdag har det varit.
-
Det börjar med att släpa sig upp 05.30 på morgonen och vara på jobbet 06.30. När jag kommer dit, glad och spänd och redo att hälsa på alla, blir jag rejält tillrättavisad om att det är tänkt att jag ska vara ombytt och färdig för att jobba 06.30, inte komma dit då. Oops, sorry. När jag faktiskt tittade förbi igår och frågade om jag skulle tänka på något speciellt inför idag kan dom väl kanske ha nämnt det? Nåväl, den svenska tjejen Caroline som jag ska jobba med under dagen kommer också sent, och nämner att medans jag är på probation borde jag komma i tid (jag har tre månaders prövotid, vilket kanske är ganska självklart, men som dom aldrig har nämnt förut).
-
Vi sätter igång med det hela, på mornarna har vi alltså två timmar på oss att preppa allt, och då är det MYCKET att komma ihåg. Fy, mitt huvud snurrade. Efter ett tag märker Caroline att jag har nagellack på naglarna och ringar på fingrarna, och säger att hon ska försöka prata med chefen om att jag kommer undan idag, men att jag fixar det tills imorn. Nej, den gubben gick inte, och jag blir hemskickad för att ta bort nagellacket och lägga undan ringarna. Mina ringar är verkligen superviktiga för mig, har inte varit utan ena ringen på ett år, och jag har knappt kunnat tänka tanken på att inte ha det. Därför blev det en liten gråtfest när jag snabbt var hemma och träffade Malin, men sen var jag tvungen att springa tillbaka till jobbet. Det högg verkligen till i hjärtat varenda gång jag kände att ringarna var borta, och var nära gråten så gott som hela tiden.
-
Sedan har jag haft känslan hela dagen av att jag är ett stort jävla spån som inte fattar någonting. Jag hade samma känsla när jag började jobba på Paus i höstas, men det var verkligen en stor skillnad att få komma hem till Björn och min vackra lägenhet på Grubbe, och att komma hem till ett kollektiv där hälften ändå är borta (inklusive Malin, min klippa, som är på ännu en arbetsintervju) och det inte finns någon mat. Och ingen familj i närheten och ingenstans att fly. Och just nu har jag ingen alls att prata med, så det är väl därför jag spyr ut allt på bloggen.
-
Jag vet att det är tänkt att man inte ska kunna något första dagen, eller till och med första veckan eller månaden, som man jobbar på ett nytt jobb. Dock känner jag att det är stor skillnad här. Caroline som har tränat mig idag och på provjobbningen är jätteschysst och ärlig och sådär, medans chefen som jobbade idag pikar mig för att inte kunna saker, när både jag och Caroline har påpekat typ tjugo gånger att det är min första dag. Jag har kommit över den här känslan förut, men som sagt var det helt annorlunda situationer och förutsättningar då. Nu känner jag bara att den här dumma känslan äter upp mig inifrån.
Jag vill verkligen inte gå tillbaka imorgon, men jag har bestämt mig för att ge det i alla fall två veckor. Känns det fortfarande som idag kommer det nog vara slutet på den historien och förhoppningsvis början på en annan.
-
Ugh. Självförtroendet som nyligen var på topp ligger i sopkorgen just nu.
