Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta när jag behöver "prata om mina känslor", och det är ganska skönt att upptäcka att så fort jag vänder mig till någon, vare sig det är familjemedlem, bästa vän eller nära kompis, för att prata om att jag känner mig lite ensam, så möts jag av sån kärlek och uppmuntran att jag kommer på mig själv att undra vad fan det är jag klagar på egentligen? Visst, just nu har jag kanske ingen som kan hålla om mig när jag behöver gråta ut, men jag har i alla fall sju goda vänner som hör av sig till mig för att höra hur jag mår, fem av mina närmaste familjemedlemmar som alltid kommer älska mig villkorslöst och minst 35 personer som dagligen vill läsa min blogg och höra om mitt liv i Halmstad. Och en Jennie som skickar mig bajsporr som uppmuntring.