Ni vet när man vaknar, kanske tidigt på morgonen eller mitt i natten, av något ljud som man inte ALLS kan placera? Jag hatar verkligen den känslan, när man vill somna om men inte kan sluta lyssna efter ljudet och fattar inte vad det kan vara eller vart det kommer ifrån. Och så ligger man och undrar och undrar och undrar vad fasen det kan vara, och sen när man till slut drar sig upp ur sängen för att man håller på att bli galen så visar det sig vara en droppande kran. Och så känner man sig rådum när man fattar vad det är och för att man blev så jävla arg över ingenting. Det värsta är när Alva eller Ellens mobiler ligger och surrar eller piper eller laddar ur någonstans. Jag blev också helt obeskrivligt arg när jag sov över hos mamma i vintras, och Alva var uppe på morgonen och skulle göra sig i ordning inför skolan, så klockan var väl runt sex. Jag hör ett smattrande ljud, och jag tycker att jag ligger i eeevigheeeeteeer och funderar på vad tusan det kan vara. Till slut rusar jag upp och söker frenetiskt efter vad det kan vara. Det var Alva som kokade ägg. Ni vet hur ägg kan studsa på botten av kastrullen och det låter liiite lite grann? Det var alltså det ljudet jag hörde. Och jag som tyckte jag låg där i evigheter, men egentligen var det väl inte längre än typ sex minuter. Hur som helst, jag låg och tänkte på ljud imorse runt halv fem. Det lät som att det var en katt i huset, som skrek ungefär var tionde sekund, och det lät precis likadant varenda gång. Jag kan fortfarande inte komma på vad det var, och det gör mig vansinnig. Tänkte bara ni ville veta...