Nu är veckans ångestmoment i alla fall överstökat. Begravningen var idag, och jag måste säga att jag skötte min del felfritt! Jag lyckades till och med fixa en CD och en mikrofon och koppla in allt och sköta mixerbordet och allt, alldeles själv! Förmiddagen var dock ganska stressig, en halvtimme innan jag skulle träffa begravningsentrepenörer så var inga toaletter städade, jag hade inte ätit någon lunch eller bytt om till mina finkläder. Jag sprang omkring och hetsade och blev lite väl till mig när jag hjälpte till att rulla in kistan.
"Ligger det faktiskt en död människa där inne?" var jag tvungen att fråga. Ja, det gjorde det.
När ingen tittade på, så knackade jag lite lätt på kistan. Tack och lov var det ingen som knackade tillbaka, så jag kunde sluta oroa mig för levande begravda eller zombies. Fast det kanske är samma sak.... Hur som helst tog jag ett steg bak från kistan, bara utifall att en hand skulle kraschandes genom kistlocket och hugga tag i mig. (Det gjorde det inte, men man kan aldrig vara säker)

Nu har jag plockat undan allt i kyrkan, men halv sju är det veckomässa, vilket innebär att jag måste jobba till klockan 20.00 ikväll. Det är lite smådrygt, men sen tänker jag "Vad skulle jag ha gjort hemma som var värdare?". Svaret är: NADA!
Dock är ju liksom all stress slut nu, och det är några timmar kvar till mässan börjar. Ska jag då fortsätta vara aktiv som jag varit mest hela dagen, eller ska jag ta det lugnt? Mitt samvete säger mig att jag har förtjänat en paus, men samtidigt... jag vet inte. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag är hungrig, för jag åt bara en utgången macka för tio kronor från Coop. Nu ska jag typ springa iväg och köpa mig en... Mellis. Eller Rassel som det heter nu för tiden. Men i mitt hjärta kommer det alltid heta Mellis. Lalalalala.