Ja, nu har i alla fall Björn loggat in på MSN. Jag har spenderat kanske en timme nu till att polera ljusstakar (IF YOU KNOW WHAT I MEAN) och om fem minuter är det lunch. Eftersom det är måndag + semestertider är det inte speciellt många som jobbar här, vilket betyder att det är ännu färre som är någorlunda roliga att prata med. Vad är mest osocialt: att sitta med i personalrummet och inte säga ett ord eller sitta inne på mitt kontor och äta själv? OBS: Alternativet att vara social i personalrummet finns ej!
Ack, frustrationen i mig växer som ett illavarslande åskmoln på Umeås sommarhimmel!

Edit: Det satt bara en kvinna i personalrummet, och hon pratade bara mest med sig själv. Ibland vände hon sig till mig och sa typ "Visst är det förskräckligt?!" jag bah "eh... mm." Och hon var inte galen, utan det var som mer.. gammel-prat, om någon fattar vad jag menar. Som gamla gör, pratar med sig själva hela tiden. Som att dom har insett att dom är för rynkiga för att resten av världen ska orka lyssna.

Sen har jag upptäckt att jagäven börjat prata med mig själv, på nåt vis. Fast i huvudet. Så fort någon ställer en artig fråga och jag svarar tänker jag "Bra svarat, Ingrid!". Eller typ "Bra att du inleder samtal, Ingrid!" eller "Vad du är klyftig, Ingrid!" eller andra glada uppmaningar med mitt namn i meningen. Som att jag faktiskt har åstadkommit något. Ganska trevligt, men lite... oroande. Det här jobbet driver mig till vansinne - BOKSTAVLIGT TALAT!