Euhuhuhuuuuwwww vad jag har varit med om något äckligt!!!!!!!
Jag brukar egentligen inte städa så mycket toaletter här på kyrkan, men idag tänkte jag att eftersom toan i kyrkan är trasig och det blir värsta stora begravningen så kan jag väl kolla toaletterna här på församlingsgården, bara så att det är rent (vilket det oftast är,så jag brukar ändå inte behöva göra något). Hur som helst så började jag byta soppåsar, eftersom det oftast är det enda som behövs göras, när jag sedan går in på herrtoan. "Hm, här luktar det konstigt" konstaterar jag för mig själv. "Ungefär som en blandning av avföring och rengöringsmedel. Ah well, tralalala" trallade jag på och fortsatte byta påsarna.
När jag går in i ett av båsen luktar det inte speciellt mycket mer där, och dessutom hade jag väl vant mig vid lukten vid det laget. Jag öppnar toalocket, bara för att kika ner och kolla så att allt står rätt till, när jag får mig världens chock.

I toan är det så mycket BAJS att jag aldrig sett dess like!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså, det var verkligen SPRAYMÅLAT, och liksom ganska små men ändå stora klumpar som låg och flöt i vattnet, och upp över hela stolen och överallt. Jag lyckas kväva ett skrik, men släpper ändå locket och springer ut. Ryckigt står jag och hoppar ett tag, flaxar med händerna som världens lilla flicka och skrattar nervöst för mig själv. Usch usch usch usch.
Till slut springer jag in igen och spolar (något som den innan INTE kan ha gjort) och väntar en stund till. När jag sedan ska kika in igen och försäkra mig om att allt är bortspolat så är det VATTEN UPP TILL KANTEN AV TOASTOLEN!
Då skrek jag till på riktigt och sprang ut igen, tacksam för att jag var ensam. Detta var som taget ur en Ben Stiller-film, och det var så hemskt, så hemskt. Egentligen tackar jag bara gudarna att det inte var MITT bajs som låg där och orsakade massa trubbel!
Efter en stund lyckades jag kika ner igen, och då var vattnet tillbaka på sin plats och inget bajs i sikte. Då sprang jag därifrån innan något mer hemskt hann hända.

Mitt hjärta har lyckats lugna ner sig till vanliga slag medans jag skrev det här (även fast det ibland började rusa igen), men nu börjar jag oroa mig för det överhängande trycket i min egna bakdel. Kommer jag våga gå på toa?