Här sitter en annan och gosar i mitt egna lilla slem som jag NÄSTAN frivilligt kladdat på mina egna händer. Du förstår, dom svider nå så fruktansvärt. Min käre mor hetsar mig hela tiden, så nu sitter jag här, som sagt. Med slem på händerna. MEN jag fick även kakdeg, så lite nöjd är jag nog allt!
Kan ju passa på (nu när jag har din uppmärksamhet med allt intressant snack ovan) att berätta om min nya specialité. Jag gillar att ta mina vänners kameror (alternativt mobiler med kameror) och ta kort på mitt ansikte underifrån. Detta kanske inte utgör ett så stort underverk i sig, men finessen ligger i att jag samtidigt försöker titta in i kameran medans jag tar kortet. Detta, i sin tur, leder till att mina hakor ("kak-hakorna") tittar fram ur sitt lilla näste.
Jag har upptäckt att det bringar mycken glädje/överraskning/förargelse/äcklade utrop/spykänslor från mina älskade vänner.
Ett exempel:


Imorn ska jag klippa mig i hopp om att framhäva hakorna till ett ytterligare stadie! Det förtjänar dom, trogna som dom är. De sitter där under, samlar upp all kakdeg som kommer glidandes, och gör det möjligt för mig att dra mitt strå till stacken. Måste säga att jag är väldigt stolt över vad jag bidrar till världen. Tack hakor. Tack.