Hej, jag heter Ricki och jag älskar Fjordkoma. Jag tror att Fjordkoma är ett faktiskt och vettigt uttryck och väljer att störa min käre, vackre, underbara, helt fantastiska vän Ingrid med det. Men faktum är att Fjordkoma inte alls makear någon sense utan det är något jag bara har hittat på i den rena desperata panik som uppstod i mitt hjärta när Ingrid hotade med att avsluta vår vänskap för att jag använde "paltkoma" på fel sätt.

Hej, jag heter Ingrid, jag är en pojke. När Ricki tittar på mig med sina stora, klarblåa ögon och gällt skriker "FJORDKOMA" från andra sidan klassrummet som att det faktiskt är ett ord, så ryter monstret inuti mig. Jag vill se hur hennes hår slingas i klarrött blod och känna hennes ben knäckas i mina händer. Jag vill dra ut de där vackra ögonen med mina bara händer, de ögonen som kan se på en på ett förvirrande samt dömande sätt. Aldrig någonsin mer ska hon kunna stirra fram och tillbaka i ljusets hastighet. Ricki ska dö en väldigt plågsam död.

Hej, jag heter Ricki, jag är ett spöke. Ingrid dödade mig. Hon ägde mig, rent av. Nu är jag fördömd till att cirkulera mellan världarna och försöka få er dödliga att börja använda mitt uttryck "Fjordkoma". Det ska bli min hämnd. Min ljuva hämnd.

Hej, jag heter Ingrid, jag klarar inte mer. Vart jag än vänder mig hör jag ordet "Fjordkoma". "DET ÄR INTE ETT ORD, DET ÄR RICKIS PÅFUNT! HON ÄR DÖÖÖD!!" vrålar jag mot de talande, som bara stirrar på mig och går därifrån. Förstår dom inte vad som kommer att hända? FÖRSTÅR DOM INTE?!
Nej.
Farväl, grymma värld.